Bokförlaget i Baktsjaur

Jag har startat det här bokförlaget för att ge ut mina egna böcker.

Hittills har det blivit fyra stycken: 2004 kom Stilla dagar i Lule, som är en skildring av Lule genom mig själv under juni månad sommaren 1984 i ett trettiotal korta noveller.

2005 kom Människan och samhället som utgör början på mitt försök att komma med ett eget bidrag till människans förståelse av sig själv. I den boken formulerar jag tanken om överensstämmelsen: om att människan och samhället måste överensstämma i det goda livet och det goda samhället. Ett sådant sätt att se på samhället är främmande för dagens samhällsvetenskap och under arbetet med den boken kommer jag till en allt större insikt om att det behövs en ny vetenskap. Men, det inser jag så småningom: man kan inte stanna vid att skapa enbart en ny samhällsvetenskap. Idag är den i princip endast naturvetenskap som tillämpas på samhället med det resultatet att vetenskapen verkar som en samhällsbevarande ideologi istället för att söka sanningen: ett sökande som den alltid tidigare har varit ett uttryck för. Men vad för slags vetenskap är det? Ja, redan i Människan och samhället upptäcker jag att det är en vetenskap som konsekvent utgår ifrån människan. Vi behöver därför en uppfattning om människans natur och jag finner i den boken att det finns en konstant framställning av den mänskliga naturen som upprepats genom årtusendena, den att människan är känsla, vilja och förnuft. Med Kirkegaard kan vi därför säga att det goda samhället är sådant att det låter den mänskliga naturen komma till ett bra uttryck: som det goda livet

I Inledningen (2006) försöker jag att formulera konsekvenserna av detta: av att vi måste utgå ifrån vår upplevelse för Den nya vetenskapen. I Inledningen sammanfattar jag utgångspunkterna samtidigt som jag här formulerar Den nya vetenskapen som en vetenskap om alltet: människan (som skapar samhällen), världen (alltså livet på jorden) och hela världen (med vilket jag menar ”alltet”). Den ledande tanken är att det inte finns någon ”objektiv vetenskap”: en kunskap som vilar på någonting annat än människan. Det enda som finns är vår vetenskap; vår, människans uppfattning om allt: samhället, världen och hela världen.

I Mening, Sanning och insikt (2007) fortsätter jag undersökningen av alltet utifrån människan. Vetenskapen är central i boken: som sanning legitimerar den meningen: samhällsidologin och insikten – som ytterst representerar vår förståelse av människan, världen och hela världen - växer fram att det är på detta sätt. Vetenskapen är, som många redan sagt före mig en ”världsåskådning” på samma sätt som kristendomen är det, buddismen etc.

Det här har ju folk redan sagt, om man bara vill lyssna till det: om man bara vill se det: även de inte nödvändigtvis har sett det på just detta sätt. Detta, att det redan är sagt om det omtolkas är ett uttryck för att insikten: som den yttersta sanningen: förståelsen av allt sakta växer fram för människorna. Så är det förhoppningsvis också med min formulering av Den nya vetenskapen; att den är ett uttryck för sökandet efter sanningen som med tiden kommer att omtolkas; förstås på ett nytt sätt: att den är ett bidrag till insikten.

På det här sättet hänger alla böckerna ihop. Det finns ingen skarp gräns mellan vetenskap, konst, litteratur, musik etc: inte när det handlar om, riktig – till skillnad från småborgerlig - vetenskap, litteratur etc. Den riktiga vetenskapen, litteraturen etc är ett uttryck för hur människan genom enskilda människor försöker att förstå människan, världen och hela världen. Stilla dagar i Lule skildrar, i det här sättet att se på boken hur jag försöker att göra tillvaron begriplig i Luleå som nyss inflyttad och utan arbete etc. De andra böckerna är andra sätt att uttrycka samma sak: nu genom människans samlade ”vetenskapliga” handlande och tänkande.